Påsk-Pune

I torsdags fick vi veta att vi på fredag morgon förväntades presentera vårt arbete för diverse intressenter (kommungubbe, skräpplockarkooperativsanställda, boendeföreningsordförande, ekoförkämpe i området samt några från vårt kontor). Det blev en slutspurt som hette duga, följt av en mycket skön känsla av att kunna fira påskhelg med gott samvete. Presentationen blev mycket väl emottagen, fick faktiskt oskäligt mycket beröm för våra smått hafsiga perspektivbilder!

Påskhelgen har inbegripit följande:

Fredag (post presentation)
simning&sol
nässprayjakt
middag på en ofattbart mysig iransk restaurang: tänk mattor, levande ljus, djungelväxter

Lördag
matlagningslektion nr 3 med Navneeta
besök med påskfirande här på Satellite Towers av svenska gäster (mestadels missionskyrkans volontärer, jättetrevliga tjejer)
simning&sol
film

Söndag
påskgudstjänst i Hindustani Covenant Church, ca 4 h lång. Invigning av min sari!
chai-session hos Pravin&Aparna, två komposteringseldsjälar i Anand Park där vårt ena projekt är
middag hos Navneeta (vår underbara hushållerska) och hela hennes släkt

Nu kanske det här inte låter som så mycket, men varje programpunkt har inbegripit ett antal telefonsamtal för att ordna det hela, och resor fram och tillbaka med olika färdmedel. Idag t.ex. åkte jag först rickshaw 20 min till kyrkan, 20 min tillbaka, sedan rickshaw 40 min till Anand Park, sedan buss 20 min + rickshaw 15 min tillbaka, sedan rickshaw 20 min till Navneetas, sedan motorcykel 20 min + rickshaw 10 min hem. Tänk sedan ännu svettmängderna som hinner komma under dessa färder, huj uj. Jag är ganska slut, men det har varit en superrolig helg.

Måste speciellt nämna middagen som vi nyss kom hem från, hysterisk men rolig. Började med att vi kom hem till en Auntie, Navneeta hade tydligen arrangerat att bjudningen skulle vara där eftersom hon skäms över hur trångt hon har det. Så kom bara fler och fler människor: mostrar och systrar och kusiner i stora drösar. Alla är hemskt glada och skrattiga människor, jag kände mig verkligen välkommen. Fick titta på ganska många fotoalbum… tack och lov hade vi med oss våra, så vi kunde visa bilder hemifrån (och av många av er som läser det här, gissar jag!). Sedan blev det förrätt, wadas (friterade grönsaksknyten) med kokoschutney. Mmm. Navneeta och hennes syster är tydligen kända vida omkring för sin matlagning, och det tror jag på även om det är dom själva som har sagt det Fast nu var grejen den att vi tydligen var dom enda som skulle äta, vi fick sitta i soffan med ett litet bord framför oss och äta medan alla satt och tittade på. Ganska fort kom ändå alla igång med att smida planer på hur dom ska klä upp oss i sina glittrigaste sarin, sminka oss, pynta oss med smycken och fixa håren. Alltså jag skojar inte, det här tycks vara en mycket stor källa till underhållning här. Så what could we do, efter att ha ätit alltför många dosas (ris/linsmjölsplättar) med potatisröra blev vi alltså utspökade, ineskorterade i vardagsrummet för fotograferingssession till sällskapets stora förnöjsamhet. Fick mycket beröm för vår ”fair complexion”, vilket alltså betyder att man är ljus i hyn… Sedan blev det efterrätt, en mycket god sheera. Så gulligt av Navneeta att ha sin Auntie (släktens sheera-expert) att fixa det det, hon visste att sheera är vår favvo. Till slut, efter att ha gått runt kvarteret och besökt alla mostrarnas och fastrarnas samt Navneetas hem så fick vi då motorcykelskjuts hemåt.

GLAD PÅSK TILL ER ALLA!

Vi presenterar

Äggmålning going on

Efter kyrkan

Påskstuds a la Karin och Mariel

Mindre än 2 bad per dag är inte okej när man har en pool

Aparna och Pravin på deras finfina kompostbalkong

Navneeta (i prickigt) och släkt monterar ihop ett änglaspel

Dosorna på vårt lilla bord

Lite mer av familjen. Kolla speciellt in mostern nästlängst till höger, mycket beskrivande bild.

Stora och bleka + små och mörka

Matheran-helgtur

Veckoslutet tillbringades i bergen bland apor och rött damm. Det blev en äventyrlig början åtminstone för den manliga delen av vårt sällskap (=Stefan) som råkat försova sig men fick skjuts med en racerförare till stationen. Men efter en trevlig tåg/taxifärd kom vi upp till Matheran. Där inne är all motortrafik förbjuden, det var till en början underligt tyst men man vande sig snabbt och det var underbart. Samma sak med temperaturen, det var så behagligt att man fick en värmechock när man kom ner tillbaka sedan. Staden var liten, med ett nät av promenadvägar för människa och hästar. Från alla håll kunde man beskåda utsikten över berg och dalar. Majestätiskt.

Samma manliga del av sällskapet fick senare en till äventyrlig upplevelse. Vi hade hyrt varsin häst, och med dem följde det med två guider. Mestadels av tiden så gick en kille och höll i min och Annies häst, och en annan bakom och höll i Stefans. Men när vi kom till branta knöliga backar, så tog hästkillarna med traditionellt partiarkaliskt tankesätt och ledde mig och Annie, och lämnade Stefan åt sitt öde. Stunt i att Annie är uppvuxen med hästar, och att jag ridit förr. Stefan som aldrig ridit förr fick en mycket tidseffektiv lektion i hur man hanterar en häst… Haha. Han klarade sig verkligen med äran i behåll, men är det inte lustigt att det blir så där bara för att han är kille och vi tjejer?
(PS åt Anna A och Anneli om ni läser det här: jag är imponerad av er som rider på riktigt… min rumpa har inte ännu återhämtat sig efter 3 h på hästryggen!)

En annan del av Matheran-upplevelsen var aporna. Många av dom, överallt. Vi tyckte att dom var söta tills en kom upp på vår veranda och tog Annies chai-kopp. Den blev aggressiv och visade tänderna, huj. Tänk att så söta varelser kan bli så skrämmande med rätt min. Jag provade på att göra samma sak åt den, men den blev inte alls rädd (konstigt!) utan ville snarare strida. Den slog Annie på armen. (Pacifisten jag gav upp.)

Med andra ord kan helgen beskrivas som: avslappnande, hurtig, majestätisk, äventyrlig, rolig. Mycket mycket härlig.

... och hemsk när den börjar morra och väsa

Vi blev nästan indiska, åtminstone om fötterna

Stefan och läsken (limsan) får sammanfatta vad vi tyckte om Matheran:

Bisarrt

En sak som jag gillar med det här landet är alla konstiga överraskningar som väntar bakom varje hörn.

Ikväll när vi kom hem från poolbesök&parathas hos Rashida (en i sig rätt bisarr äldre indisk dam som vi känner. Hon avbryter sig själv mitt i meningar och byter samtalsämne typ en gång per 3 sekunder. Och så har hon varit hos oss ett antal gånger för att hon ville lära sig att vika en papperssvan.) så kom vi till ett gathörn där det helt oförhappandes stod en enorm silverpåfågel-DJ-vagn och spelade dunka-dunka-indienmusik på hög volym. En folkmassa runt. Ett stort gäng med pojkar i olika åldrar dansade medan flickorna stod i en klunga och avvaktade. Högljudd silverpåfågel och dans kl 21:30 i ett random gathörn på en torsdag kväll, det ni! Om Vasakronan säljer min lägenhet och den blir en dyr bostadsrätt så kanske det här vore en lagom protestaktion.

En annan bisarr sak är ju reklamen för billiga telefonsamtal. Jag ska här komplettera Annies inlägg med konstiga skyltar med en suddig bild. Alltså, jag tror påriktigt inte att dom anspelar på det man tror att dom anspelar på. Utan det råkar sig bara så illa att STD är en sorts långdistanssamtal mellan stater, och en av de största mobiloperatörerna heter Virgin Mobiles. Just det.

STD just got local. STD @ 20p/min between Virgin Mobile friends.

SOS barnby

Visste ni att SOS barnbyar är världens största privata barnskyddsorganisation. De har till och med 5 barnbyar i Finland (i Sverige har man inte barnhem utan bara fosterfamiljer, så där finns det inga).

Konceptet är samma överallt: barnen bor i en by, med några barn och en ”mamma” i varje hus. De går i skola och har ett vanligt familjeliv, så långt det nu är möjligt. I Finland är fokuset på att barnen anpassas till samhället och får en utbildning, här nog också utbildning men kanske mest att de blir gifta. Viktigt här.

Här kommer lite bilder från barnbyn här i Pune som vi fick besöka i lördags. Stämningen där var positiv, det kändes som att barnen har det bra. Även om det är ganska strängt och anspråkslöst, så får de barn fått den lyckliga lotten att hamna där ändå möjligheter i livet, möjligheter som massor av barn i Indien bara kan drömma om.

Husen var byggda i en speciell Maharashtra-stil av sten, vilket gör att inomhustemperaturen hålls behaglig året om. Märktes faktiskt, det gick helt bra att vara där inne fast det inte fanns AC även om det de senaste dagarna varit värmerekord, nästan 40 grader.

De odlade frukter och grönsaker på barnbyn, bland annat den här konstiga frukten som sägs vara god sitt suspekta utseende till trots.

PS. Creds för bilderna 3&4 åt barnen som sprang runt med min kamera och tog bilder av allt och alla! Några blev riktigt strålande!

Ett par slumpmässiga bilder

Annie äter lunch på Idlicious, ett av de ca fyra ställen där vi brukar luncha. Kolla speciellt in den där gula grejen mellan oss. Den hade vi varit på jakt efter, här hittade vi den långtomlänge! Den är ungefär som en söt mannagrynssmet med fruktbitar eller russin i och heter sheera.

Det här är när vi är ute och inventerar träd på en av våra platser. Vi lärde känna familjen som bor där i ett skjul lite. Eller familjerna i plural kanske det var, man vet inte riktigt, mycket folk var det och alla kallar varandra systrar och bröder och fastrar och farbröder. Dom ville bjuda oss på vatten, chai och godis. Man blir så tagen när gästfriheten är så stor fast fattigdomen är ständigt närvarande.

Snipan

Attans, nu har vi igen hunnit vara med om så mycket att jag inte hinner komma ifatt med bloggen. Därför ger jag upp och dedikerar dagens blogg till Lillsnipan (fråga inte mig varför hon heter så, jag vet bara att det har med hennes mungipor att göra) och hennes valpar, en hel hög med små minisnipor. Hon är cool för att hon lyckats föda och göda alla valparna. Bor alltså i ett hål utanför vårt kontor, har stiftat bekantskap på morgnarna då vi varit för tidigt på plats.

Saripåklädnadslektion

Vänner,

Ni ska få följa med gårdagen i bilder. Dagen kan delas in i dessa beståndsdelar, och sammanfattas så här:
- jobb hemifrån hotellet
- bussfärd genom stan till Kothrud: presentation på SWaCH-kontoret – skräpplockarkooperativet som ska använda våra sopstationer – av våra idéer för att få feedback, ledde mest till totalt ändrade direktiv. Kan nämnas att mötet skedde sittandes på golvet på det största tygstycket jag någonsin sett.
- blev upplockade av Rashmi som vi lärt känna för att hon också gör ett liknande projekt, och som nu hade bjudit hem oss på middag. Började med ”triple-seat” mopedfärd..
- Rashmi handlade grönsaker till maten, vi blev stirrade på och stirrade på alla konstiga grönsaker
- vi kommer hem till henne där hon bor med man och svärmor (hade inte vetat vad vi skulle förvänta oss, men det visade sig att hon naturligtvis vad gift. De hade gift sig för två år sedan, helt arrangerat men lyckat äktenskap)
- hängde hos deras grannar eftersom det är en hinduisk guds födelsedag
- Rashmi lärde oss att klä på oss sari! (=dagens höjdpunkt) Vi är som två stora bebisar som inte ens vet vad som är bak och fram på kläderna. Vi dekoreras i diverse smycken.
- vi satte oss ute på balkongen (på golvet) och fick middag bestående av alltför många rätter, allt mycket gott
- vi tog buss till Corporation och rickshaw därifrån hem

Vanlig syn på hotellet, man måste prova alla jobbställningar i brist på ergonomisk kontorsutrustning

Två av de fina växterna som vi dekorerat rummet med, kolla hur de små gullungarna har vuxit

Bussbyte på Corporation. Längs gatan bor många i tältkonstruktioner.

Snabb tripp via en minneslund där man får plantera träd till sina avlidna släktningars minne. Fin idé, men kanske lite hmm torrt?

SWaCH-kontoret där även en av våra sopstationer är planerad

Ute vid vägen i väntan på Rashmi

Grönsaksinköp

Utsikt från familjens balkong. Ganska vanlig syn i medelklassområden tänker jag mig.

Svärmor och hushållerska lagar chapati-bröd

Kökshylla

Grannens barn- sötis.

Tempel till födelsedagsguden där dom utför ritualer och offrar stuff

Annie är bekväm med att bli påklädd...

Hon ser kunglig ut eller hur!

Jag i min lånade sari. Tur att vi råkade vara ganska samma storlek som Rashmi.

Svärmor och Rashmi

Maaat på balkongen. Rashmis man Nilesh har kommit hem från jobbet och är med på bilden.

Dagens seger

Har lyckats lista ut vad kardemumma heter på marathi (elaichi) (tyvärr oklart om det är både grön och brun som heter så). Likaså saffran (kesar), och bockhornsklöver (methi). Mycket bra, nu kan vi beställa in rätter med dessa smaskiga kryddor helt medvetet, och inte bara lita på slumpens välvillighet.

Marknad och Gandhi

Ni vet all min anti-materiella-rikedomar-propaganda. Den kommer jag att få äta upp. Under veckorna som gått har vi ett antal gånger funderat på att flytta till något lite ”sämre” ställe, kanske lite mer som medeltalsindiern bor. Och vad händer då, jo: vi får ett erbjudande om att få bo gratis i en lyxlägenhet våra sista 11 dagar. Så otroligt snällt av den här familjen att erbjuda oss det, blev alldeles rörd. Jag tror att livet håller på och lär mig någonting.

Annars har här varit skyfall, som ni kanske läst på Annies blogg. Helt fel tid på året. Men åskan bullrade på högsta volym, och blixtarna duggade tätt. Inte läge att ha i datorsladden direkt… elen försvann tidvis, bland annat på kvällen när vi plaskat oss fram genom leran till en restaurang, då blev där helt svart. Tur att det är gasspisar som gäller i detta land. Svårt att föreställa sig hur folk som bor ute klarar sig under monsunen.

På veckoslutet hann vi slappa lite, och på söndagen vara på fullt språng. Vi hade blivit medbjudna med en indisk dam och två tjejer som hon känner till Tulsi Baug som är ett marknadsområde i den gamla delen av staden (den som vi skamlöst nog inte ännu hade sett ordentligt). Där var det liv och rörelse, men mycket mysigt! Försäljarna var inte alls påträngande, vilket förvånade mig. Indiskorna fick för sig att jag skulle transformeras till mer indisk, så de hängde väldoftande blommor i mitt hår och klistrade en bindi (sånt där litet märke) i pannan på mig. Voilá. Hmmm.

Efteråt mötte vi upp med Stefan som är en svensk kille som också ska göra en MFS här, om en kyrkas arbete i ett mångreligiöst samhälle. Mycket intressant. Kul att hänga också, vi åkte bland annat till Agakhan Palace, vilket är stället där Gandhi och hans gäng satt i husarrest ett par år. Sämre kunde de nog ha haft det… men stället var nästan lite mystiskt, kändes helt öde fast det är inne i Pune. Gandhis fru dog där, och lite av Gandhis aska fanns också där.

Idag har vi tagit ett rejält kliv framåt med projektet, genom feedback av vår handledare (lite) och feedback från en landskapsarkitekturstudent som också gör sopstationer (mycket). Har för tillfället bantat ner alla våra skisser till ett par förslag för varje plats, som borde bantas ner till ett. Få se om förslaget som heter Lipstick Jungle får gehör…

PS1. Har funderat rätt mycket på polisernas aktiviteter här, börjar faktiskt gå överstyr. Bara för att de inte lyckats få fast någon för terrorbomben så försöker de nu på alla möjliga sätt visa sin handlingskraftighet. Till exempel genom att spärra av vissa gator så att trafiken får problem. Eller beordra folk att skriva sina kontaktuppgifter i en bok när man går in på en del affärer och caféer. Eller nyaste nytt: förbjuda uteserveringar. Alltså seriöst! Använd resurserna lite vettigare! Igår var det en artikel om att restaurangerna i Koregaon Park har lidit ordentliga nederlag efter smällen, jag kan tro att det mycket hänger ihop med att poliserna i sina menlösa försök att visa sin tillförlitlighet gör livet svårt för 1) restauranger 2) utlänningar. Inte så mycket med att folk inte skulle våga gå på restaurang.

PS2. Vad ni än säger så tänker jag klappa en get imorgon. Nu kan jag inte hålla mig längre, inte när de har såna stora hängande mjuka öron. När jag blir stor vill jag ha en sådan get, så är det bara.

Dagens bilder är mest marknad och Gandhi:

Indiska tvillingar dagens guider

Köpa blommor till att ge åt guden i templet bredvid

Armband med mycket bling eller mer bling

Blommor på snören att ha i hår

Blommor i en blekfis hår

Någon sorts hängande turgivande sötsaker+blad (förblev lite oklart med funktionen)

Gube

Marknadsområdet

Kryddhandel

Stefan och (en som vanligt blundande) Annie vid Agakhan Palace

Utställning om Gandhis liv. Ganska rolig faktiskt, med konstverk och typ hans tandpetare och annat skumt.

Får väl dedikera en bild ordentligt åt Gandhi. För nog gjorde han mycket för det här landet alltid.

Rummet där paret Ganhdi bodde under husarresten

Tack för idag.

Did it : Mumbai

Hur ska man sammanfatta en stad med 16 miljoner invånare på några rader?

Mumbai var överväldigande, men inte på det sätt jag hade trott. Alla har sagt att där är så mycket folk och trafik, men egentligen reagerade vi inte på det. För allt är större skala, så även gaturummen, så det kändes faktiskt ställvis glest och tomt (!). Allt var en modell större och/eller nyare jämfört med Pune, t.ex. är autorikshaw:na utbytta mot svartgula Premier-taxin (nästan alla samma modell som ser ut att vara från 50-talet och känns som skapt för dvärgar. Alltså i detta fall egentligen varken större eller nyare än rikshawna, men ni fattar vad jag menar).

Det som nog kommer att stanna i minnet längst är vår tur i Dharavi, Asiens största slum där 1 miljon människor bor på 2 kv km. Det är till största delen 2 våningar, så ni kan räkna ut att det är rätt trångt. Slummet var långt ifrån den bilden man har av misär och fattigdom, tvärtom pågick där frenetiskt och glatt arbete med produktion av det mesta tänkbara. För oss var det extra intressant att se vad som händer med all återvunnen plast som kommer dit från hela Indien (i framtiden från våra sopstationer får vi hoppas). Där tvättas, färgsorteras, smälts den ner, för att sedan komma ur en ”spaghettimaskin” i ett vattenbad och vidare till en maskin som choppar upp spaghettin i små pellets. De säljs sen vidare till andra företag som smälter ner dem och tillverkar andra plastsaker. Känslan i hela slummet var verkligen kreativitet och arbetsvillighet. Men jag kan tänka mig att det mycket beror på att slummet är ett officiellt klassat slum, vilket innebär att staten förbinder sig till att förse det med el, vatten och någon sorts gatustädning. Det mest betydelsefulla är då att invånarna inte behöver vara rädda för att bli vräkta eller få husen demolerade över en natt.

Lördagen var faktiskt ganska tung. Inte egentligen på grund av slumturen, som iofs krävde 100% koncentration inte minst angående var man satte ner fötterna. Men vet ni, något så dumt som ett killgäng med idioter var orsaken till att dagen kändes jobbig nästan från ankomsten till Mumbai. Saken var den att vi hade ganska indiska kläder på oss eftersom vi är vana från Pune att det är bättre så + att vi hade jympaskor (lenkkare) för att turorganisatörerna hade sagt att man måste ha det. Så killarna stannade och skrattade åt oss och fällde kommentarer som ”indian foreigners, interesting”. Vet att man inte borde bry sig om sånt, men man känner sig bara så fel. Skrot också. Nåja, allt blev bra när vi på kvällen kom till hotellet och fick sätta på andra kläder och flippisar.

Vi såg också andra sidor av Mumbai, med mycket hjälp av den trogna följeslagaren Lonely Planet. Haji Alis moské som flyter ute i vattnet, Marine Drive som löper som en vacker båge vid havet, Chowpatti Beach, Hanging Gardens (som varken var hängande eller särskilt extraordinär), Colaba, Gateway of India. Gateway of India är ett lite ironiskt monument, en enorm triumfbåge till kolonialismens ära som engelsmännen reste bara 30 år innan de fick marchera ut genom den då Indien blev självständigt. Vi var verkligen förvånade där, för vart vi än vände oss ville folk ta bilder med oss. Och då var vi verkligen inte de enda utlänningarna i Mumbai (vilket var ganska skönt, man fick liksom inte allt stirr på sig).

Allt som allt blev resan verkligen lyckad, vi hann se mycket på de två dagarna. Att åka tåg var mycket lättare än att skaffa biljetterna, så det gick också bara bra

Kändes ändå fint att vara tillbaka ”hemma” i lilla trygga Pune. För så känns Pune verkligen i jämförelse, trots sina 4 miljoner.

Idag har vi varit involverade i att göra dräkter av sopor. Det hela började med att vi ett antal gånger har försökt få träffa en man som tydligen är expert på att bygga saker av återvunnet material, vilket vi ska ha i vår design. Efter många om och men så skulle vi då vara med på den här workshopen idag, och där få träffa honom. Såklart kom han inte… Men det var i alla fall ett bra ändamål, så vi stannade. Tydligen är det så att PMC (kommunen här) funderar på att lägga ut sopinsamlandet på privata entreprenörer. Det vill det här skräpplockarkooperativet förhindra med alla medel, eftersom det då skulle innebära att dessa fattiga kvinnor inte har något jobb och ingen framtid. Så imorgon ordnar de en protestauktion dit det väntas åtminstone 3000 personer, inklusive ministrar. Då ska några av skräpplockarna vara klädda i sopdräkter. Med den typiska indiska framförhållningen så var 3 av 11 dräkter klara då vi kom idag… Det var bara vi och en till tjej där. Hmmm. Så vi inledde någon sorts snabbproduktion av dräkter. Kul.

Senare på dagen hade jag två upplevelser som kändes ganska nära döden. Första i rikshawn in mot stan, den modernaste vi har sett men med den vådligaste chauffören. Körde fort, dåligt och farligt. Puh, vi var helt svettiga och ont i magen när vi kom fram till restaurangen där vi hade planerat att äta middag. Middagen började sedan med att jag trodde att jag åt en bit av en friterad ladyfinger (grönsak) vilket Annie sa att nog är en chili typ just när jag stoppade den i munnen. Det var så starkt så jag trodde munnen skulle brinna upp, och jag började hicka okontrollerat. Alltså, jag är nog lite avundsjuk på Annie som senare åt upp både sin och min chili utan några som helst problem. Mes-jag. Men sedan artade sig middagen ypperligt, där är så tokgod mat och vi fick så mycket och så många goda såser och grejer att vi blev helt lyriska. Ram Krishna rekommenderas starkt (jaja, ordagrannt också).

Nu till bilderna. Har inga från Dharavi för det var fotoförbud på turen, men ni får nu se lite annat.

Havet som man saknat

Världens (?) största utomhustvätteri

Dharavi från ovan (google maps). De större husen är del i ett statligt upprustningsprojekt, men åsikterna är delade om huruvida det är bra eller inte

Känner ni egen från vilken film?

Marine Drive aka The queen’s necklace

Chowpatty Beach at night

Haji Alis moské där muslim-helgonet Hajis kista enligt legenden mirakulöst flöt in efter att han hade dött på en pilgrimsresa till Mecka

Annie poserar snällt med en gammal dam som bett sitt barnbarn till höger fråga om hon fick ta ett foto med oss… konstigt, men what the heck

Gateway of India

Taxibilar, de gamla mest typiska

Annie får sy skräpdräkter nästan ifred…

Mera skräpdräkter av olika sorters skräp

Middagstid (PS. Förlåt Annie att jag la upp bilden, men alla vet nog ändå att du ser finare ut i verkligheten)